Under visning – något är under visning, kan också vara när en mäklare visar ett hus. För att någon ska bli intresserad måste huset vara välbyggt, ha en bra grund att stå på, vilket också kan behövas när jag undervisar. Huset behöver också vara vackert, men vad olika människor tycker är vackert skiljer sig åt. Någon måste i alla fall tycka huset är vackert för att vara intresserad av att köpa huset, men alla kommer inte tycka det är vackert. Det som är under visning är alltså inte av intresse för alla eftersom smaken och eller behoven är olika. Läget är också viktigt ifråga om hus. Ligger det på landsbygd eller i stad. Finns närhet till andra hus eller är det långt mellan. Även här finns olika smak och behov men huset måste ligga bra till för den intresserade. Är det så med undervisning- är läget bra? Är alltid läget lika bra för alla som är med i undervisningen?

Att ”under visning” möta en annan människa där den ”är” kan vara svårt, framförallt när det är många människor med med olika ”varande” under just den visningen. Men naturligtvis strävar jag efter att möta alla i deras varande under visningen, för att vi verkligen ska mötas. Att likt barn bara leka bredvid är inte att mötas, men det är något som kan inträffa när ”varandena” vi har är långt ifrån varandra. Att då under visningen kunna ”visa olika” är kanske ett måste men inte alltid något som helt lyckas och då blir det kanske ändå likt småbarnen leka bredvid – eller för att ta metaforen om huset, ett drömslott som aldrig blir verklighet, eller en koja som inte är av intresse, som visas.

Dagen började med att en utbytesstudent som skadat sig hörde av sig. Jag hade lovat ordna så han kom till tandläkaren och fixade också en tid åt honom. När han kom för att hämta ett papper han behövde ha med sig gjorde det ont i mig. Det måste gjort väldigt ont när han cyklade ivält. Hela ansiktet var uppskrapat på honom. Usch, stackars honom. Inte hade han kunnat äta ordentligt för han hade svårt att tugga. Gud så hungrig han måtte vart.   

Därefter var det dags att göra det sista förberedelserna inför dagens träff med några studenter. Allt gick bra men själva träffen blev senare lite rörig, inte så mycket beroende på mig utan på att namnlistorna inte varit korrekta när jag lade in dem. Hoppas inte studenterna upplevde mig rörig, när det nu inte berodde på mig.

Efter studentträffen stötte jag på några kollegor som jag pratade lite med. Vi kom in på det här med jämställdhet, konstigt va för en av dem har en kurs om genus och interkulturalitet, och i den kursen ska jag vara med . Jämställdhet och hur det kan vara i andra länder diskuterades. Kvinnan i Iran som blivit dömd till stening, men fått domen ändrad till hängning, kom upp, och även andra orättvisor och hemska händelser. Jag blir både ledsen och arg och upprörd när jag hör och läser om sånt här. Vi är ju inte jämställda i vårt land, men vi har kommit väldigt långt jämfört med vissa andra länder. Men det ojämställda finns även här även om det är mer dolt här. Samtidigt som vi måste kämpa för att det ska bli bättre i andra länder måste vi ju också jobba för större jämställdhet här. Och alla runt mig (som inte är arbetskamrater) blir så trötta på mina diskussioner om jämställdhet. Ibland vore det enklare att inte ha den kunskap jag har om genus, för jag ser ju sånt överallt. Ibland skulle jag vilja kunna göra som strutsen och köra huvet i sanden och tro att problemen inte finns kvar sedan. Men det gör ju ändå det. Men ibland när jag känner mig så maktlös som jag gör, angående domar likanden den i Iran, tänker jag att det vore bättre att inget veta. Att känna maktlöshet tror jag är skadligt i dessa lägen, men jag gör ändå det. Måste tänka att ingen kan göra ALLT, men ALLA kan göra något, så jag kommer väl fortsätta att jobba för att sprida kunskapen om genusfällor od. vidare. Men kanske är det mer som behöver göras. I alla fall för kvinnan i Iran och alla andra kvinnor ute i världen som har liknande livssituationer. Tänk att det är så svårt att ändra på något, men det beror väl på att det finns krafter som jobbar mot alla dem som försöker jobba för jämställdhet.

Ja lite mer än beskrivning om dagen blev det ju, men musten gick ur mig nu, så jag kommer inte på mer att skriva och vill inte utveckla det jag skrivit heller. Kanske behövs lite meditation ed. för att komma i balans. Det hjälper mig men egentligen har jag det ju ganska bra i jämförelse med väldigt många andra kvinnor i världen (och även andra män).

Lungna fina andetag ner i magen… göra yoga på morgonen… jobba och fokusera på en sak i taget.. och ut och röra på mig på kvällen… lägga mig i tid.. och undvika för mycket TV:tittande. Börja skriva både här och på andra ställen. Utveckla mina tankar för att växa. Göra men också känna. Hur känns det att göra det här. Hur känns min kropp nu? Vad behöver jag. Lev här och nu!!

Mobilerna blir så avancerade så man måste gå en kurs för att lära sig använda dem, sa jag till min sambo vid ett av dessa tillfällen då mobilen ”var på väg att knäcka mig”. ”Androidtelefon”  tror jag det heter förresten.  Nåja, jag kan fortfarande känna mig ganska maktlös när den inte gör som jag vill. Men den har ju vissa fördelar också. Jag kan se facebookinlägg direkt i telefonen t.ex. och då blir det lättare att se vad som sker ”där ute” utan att ens sätta på datorn. En del skriver ju också väldigt ofta i FB och då blir det lite intressant när jag läser inlägg från människor som jag kanske inte känner speciellt väl, men har som facebookvänner. Jag tänker på de personer som skriver flera gånger om dagen om vad de gör eller vad de tänker på precis då (vilket jag numera ser i en liten ruta direkt i mobilen). Själv är jag inte speciellt aktiv ifråga om att göra inlägg (kanske har det med vaktandet av pennan att göra) men jag brukar ”gilla” om det är något inlägg jag tycker är bra. Men alla inlägg som dessa trevliga människor gör, gör ju att jag på något konstigt sätt ”lär känna” dem trots att jag inte pratar med dem. De lär ju inte ”känna” mig på samma sätt, eftersom jag inte gör så många inlägg … och förresten kanske inte alla som skriver mycke inlägg själva läser andras inlägg lika mycket som jag har gjort ibland. När jag sedan träffar dessa personer som är så frikostliga med att dela med sig av sin vardag med alla så blir det lite konstigt, för jag kan känna att jag ”känner” dem, men det blir ju ingen ömsesidig känsla.

Är det så att det finns  ”skrivare” och det finns ”läsare” på webben eller är det bara kommunikatörer och läsare. Jag träffade en av dessa personer som delar med sig mer av sin vardag är många andra gör på FB och talade då om att det känns lite som jag känner henne betydligt mer än vad jag egentligen gör och det blev ett ganska intressant samtal, för hon hade å andra sidan funderat på ”oss tysta” om vi var helt inaktiva på FB eller om vi var aktiva på andra sätt, och det finns säker olika ”tysthet” också som i allt annat. Alla är vi lika olika.  Men hon förstod ju att jag var ganska aktiv i alla fall trots att jag inte ”syns” på samma sätt. Likadant kan det ju vara med tysthet i andra grupper också, de tysta kanske är ”aktiva” också, men på andra sätt. Ja det vet ju jag, jag är ju aktiv i lyssnandet och tanken men säger inte alltid så mycket. Men idag har jag sagt väldigt mycket. Hela dan har gått åt till att prata, inte bara ”pratet” här utan med kollegor och studenter, så inget av det jag planerat att göra har blivit gjort…. men allt jag pratat har ändå gett resultat och har absolut inte varit bortkastad tid. Det är sådant som är viktigt sa en kollega till mig, och så är det nog. Pratet är viktigt och behövs, för att känna och lära känna, både IRL och på webben, ja oavsett var det sker. Men inte vilket prat som helst. Det goda samtalet där hänsyn och medmänsklighet finns med. Men tystnaden är också den viktig. Jag skulle inte vilja vara utan tystnaden.. den befriande tystnaden. Jag var på en retreat en helg för några år sedan där vi inte fick prata vissa tider, utan det skulle vara helt tyst då. Innan trodde jag att det skulle bli väldigt besvärligt att inte få lov att säga något (jag som är så tyst;) och att vi, när vi väl fick prata, skulle prata om allt vi tänkt på när vi var tysta.  Men så blev det inte. För mig blev det istället att jag var väldigt mycket i nuet då Kanske är det lite mer tystnad jag behöver för att klara av att känna och leva i nuet och då är kanske inte allt brus från androidtelefoner od. av godo….  inte alltid i alla fall. LAGOM är nog bäst. Att stänga av mobilen ibland… inte alltid vara uppkopplad – tillgänglig. Utan ibland vara otällgänglig.

Man lär känna på olika sätt… på webben eller IRL, man lär på olika sätt, man känner på olika sätt och vi kan ju vara på olika sätt  IRL och på webben… pratig eller tyst. Vi skriver olika och vi pratar olika. Alla känner… men alla känner inte alla… och alla känner olika. En del lär känna på webben och en del lär känna i IRL och en del lär känna på många olika sätt..

Så här skrev jag i denna blogg för över två år sedan. Sedan blev det inte så mycket mer skrivet. En kollega till mig pratade vid ett tillfälle om att vakta sin penna, vilket hade hänt vederbörande när det vetenskapliga skrivandet påbörjades. För mig tror jag att vaktandet av ”pennan” inträffade när jag startade den första bloggen, för helt plötsligt kan ju ”alla”  se det jag skriver istället för den lilla skara som tidigare kunde ta del av min egenhändigt ihopknåpade text. Det finns ett flertal bloggar jag skapat som senare ”glömts bort”. Jag tycker det är lite kul att göra bloggarna, men sen ska jag ju hålla igång dem också och det är inte alltid lätt. Dels är det ”vaktandet av pennan” och dels är det att få tiden att räcka till för allt, men ett problem har ju också varit att hitta tillbaka till bloggen. Men nu tänkte jag försöka få igång denna blogg och hålla mig till den. Ska nog stänga de andra om jag hittar dem;) .  Jag tror det kan vara bra att hålla på att skriva. Att fånga den flyktiga tanken som en annan kollega uttrycket sig ifråga om att skriva dagböcker. Under semestern började jag skriva lite dagbok och det kändes bra. så jag håller tummarna att viljan att skriva blogg håller i sig.

På dessa två år som gått har det som sagt inte hänt så mycket med denna blogg, både ifråga om text från mig och kommentarer från läsare (närmare bestämt inte några), så jag kanske inte behöver ”vakta min penna”  eller vara speciellt rädd att någon läser det jag skriver. Så någon interaktion i några möten blir det inte av här utan det blir mer jag som skriver för att hålla min ”penna” vid liv. Det som inte används förtvinar!? Så är det ju med muskler och den ”penna” jag tänker på är ju mer en muskel som behöver tränas så att texten lätt flyter på. Kanske var det naivt attt tänka att det blir mänskliga möten genom ett webbverktyg, men någon slags möten blir det ju om någon läser det som skrivs. Interaktionen blir också fördröjd när det gäller bloggande.

I morgon ska jag presentera mig för inresandestudenter så jag kanske behöver börja fundera på vad jag ska säga. Att prata engelska är ju inte min specialite precis även om det går betydligt lättare nu än tidigare. Dags då att sluta skrivandet här för idag och återta andra sysslor igen. Så får vi se när jag dyker upp här igen. Själv håller jag tummarna för att det blir snart igen.