Att känna eller inte känna…. eller kanske både och
27 Aug 2010 Kommentera
Ja… HURRA!!! jag klarade av att komma hit och skriva ganske snart. Det kanske är så att om jag förutsätter att jag ska göra det så blir det gjort. Kan det vara så enkelt att det man bestämmer sig för det sker 
Nu är jag här som sagt och har en del funderingar. Blogga kan vara ett sätt att skriva av sig, eller fånga den flyktiga tanken och kanske vidareutveckla den. Ett annat sätt att fånga den flyktiga tanken kan ju faktiskt vara att diskutera den med andra Jag har inte gjort någon studie på varför det bloggas, och inte heller vad det bloggas om, men visst är det spännande det här med hur våra tankar kan bli synliga för andra. I sommar har jag t.ex. införskaffat en ny mobil (som höll på att göra mig knasig).
Mobilerna blir så avancerade så man måste gå en kurs för att lära sig använda dem, sa jag till min sambo vid ett av dessa tillfällen då mobilen “var på väg att knäcka mig”. “Androidtelefon” tror jag det heter förresten. Nåja, jag kan fortfarande känna mig ganska maktlös när den inte gör som jag vill. Men den har ju vissa fördelar också. Jag kan se facebookinlägg direkt i telefonen t.ex. och då blir det lättare att se vad som sker “där ute” utan att ens sätta på datorn. En del skriver ju också väldigt ofta i FB och då blir det lite intressant när jag läser inlägg från människor som jag kanske inte känner speciellt väl, men har som facebookvänner. Jag tänker på de personer som skriver flera gånger om dagen om vad de gör eller vad de tänker på precis då (vilket jag numera ser i en liten ruta direkt i mobilen). Själv är jag inte speciellt aktiv ifråga om att göra inlägg (kanske har det med vaktandet av pennan att göra) men jag brukar “gilla” om det är något inlägg jag tycker är bra. Men alla inlägg som dessa trevliga människor gör, gör ju att jag på något konstigt sätt “lär känna” dem trots att jag inte pratar med dem. De lär ju inte “känna” mig på samma sätt, eftersom jag inte gör så många inlägg … och förresten kanske inte alla som skriver mycke inlägg själva läser andras inlägg lika mycket som jag har gjort ibland. När jag sedan träffar dessa personer som är så frikostliga med att dela med sig av sin vardag med alla så blir det lite konstigt, för jag kan känna att jag “känner” dem, men det blir ju ingen ömsesidig känsla.
Är det så att det finns ”skrivare” och det finns “läsare” på webben eller är det bara kommunikatörer och läsare. Jag träffade en av dessa personer som delar med sig mer av sin vardag är många andra gör på FB och talade då om att det känns lite som jag känner henne betydligt mer än vad jag egentligen gör och det blev ett ganska intressant samtal, för hon hade å andra sidan funderat på “oss tysta” om vi var helt inaktiva på FB eller om vi var aktiva på andra sätt, och det finns säker olika “tysthet” också som i allt annat. Alla är vi lika olika. Men hon förstod ju att jag var ganska aktiv i alla fall trots att jag inte “syns” på samma sätt. Likadant kan det ju vara med tysthet i andra grupper också, de tysta kanske är “aktiva” också, men på andra sätt. Ja det vet ju jag, jag är ju aktiv i lyssnandet och tanken men säger inte alltid så mycket. Men idag har jag sagt väldigt mycket. Hela dan har gått åt till att prata, inte bara “pratet” här utan med kollegor och studenter, så inget av det jag planerat att göra har blivit gjort…. men allt jag pratat har ändå gett resultat och har absolut inte varit bortkastad tid. Det är sådant som är viktigt sa en kollega till mig, och så är det nog. Pratet är viktigt och behövs, för att känna och lära känna, både IRL och på webben, ja oavsett var det sker. Men inte vilket prat som helst. Det goda samtalet där hänsyn och medmänsklighet finns med. Men tystnaden är också den viktig. Jag skulle inte vilja vara utan tystnaden.. den befriande tystnaden. Jag var på en retreat en helg för några år sedan där vi inte fick prata vissa tider, utan det skulle vara helt tyst då. Innan trodde jag att det skulle bli väldigt besvärligt att inte få lov att säga något (jag som är så tyst;) och att vi, när vi väl fick prata, skulle prata om allt vi tänkt på när vi var tysta. Men så blev det inte. För mig blev det istället att jag var väldigt mycket i nuet då 
Kanske är det lite mer tystnad jag behöver för att klara av att känna och leva i nuet och då är kanske inte allt brus från androidtelefoner od. av godo…. inte alltid i alla fall. LAGOM är nog bäst. Att stänga av mobilen ibland… inte alltid vara uppkopplad – tillgänglig. Utan ibland vara otällgänglig.
Man lär känna på olika sätt… på webben eller IRL, man lär på olika sätt, man känner på olika sätt och vi kan ju vara på olika sätt IRL och på webben… pratig eller tyst. Vi skriver olika och vi pratar olika. Alla känner… men alla känner inte alla… och alla känner olika. En del lär känna på webben och en del lär känna i IRL och en del lär känna på många olika sätt..
