Peptalk to myself
30 Aug 2010 1 kommentar
Mycket på jobbet kan jag lova. Nya studenter som ska introduceras i alla möjliga olika upplägg olika webbverktyg och väldigt olika erfarenhet av datoranvändande. Kul att göra men förberedelserna till det vet jag inte när jag ska hinna. Att vara öppen för att hinna är då viktigt. bestämmer jag redan i förväg att jag inte kommer att hinna blir det självklart svårt att hinna. Med förra terminens erfarenhet av att vara på väg mot utmattning gör att jag bestämt att inte jobba på kvällar och helger. Så det gäller att ta vara på råden jag fått på vägen mot reabilitering. Att vara öppen för det nya är viktigt för mig i den strävan. Att vara närvarande i nuet, att fokusera på en sak i taget, att göra det jag kan för stunden och veta att det räcker. Det jag gör är okey och det är nog. It is enough. På en kurs som jag ska skriva färdigt tentan alldeles snart pratade vi mycket om det här med att det jag är och det jag gör är nog. Men jag behöver nog upprepa det för mig själv lite då och då så att jag kommer ihåg det. Enough is enough. Jag pratar ofta med studenter om att göra så gott man kan, men tidigare har jag själv försökt göra mer och då blir det för mycket.
Lungna fina andetag ner i magen… göra yoga på morgonen… jobba och fokusera på en sak i taget.. och ut och röra på mig på kvällen… lägga mig i tid.. och undvika för mycket TV:tittande. Börja skriva både här och på andra ställen. Utveckla mina tankar för att växa. Göra men också känna. Hur känns det att göra det här. Hur känns min kropp nu? Vad behöver jag. Lev här och nu!!
Att känna eller inte känna…. eller kanske både och
27 Aug 2010 Kommentera
Ja… HURRA!!! jag klarade av att komma hit och skriva ganske snart. Det kanske är så att om jag förutsätter att jag ska göra det så blir det gjort. Kan det vara så enkelt att det man bestämmer sig för det sker 
Nu är jag här som sagt och har en del funderingar. Blogga kan vara ett sätt att skriva av sig, eller fånga den flyktiga tanken och kanske vidareutveckla den. Ett annat sätt att fånga den flyktiga tanken kan ju faktiskt vara att diskutera den med andra Jag har inte gjort någon studie på varför det bloggas, och inte heller vad det bloggas om, men visst är det spännande det här med hur våra tankar kan bli synliga för andra. I sommar har jag t.ex. införskaffat en ny mobil (som höll på att göra mig knasig).
Mobilerna blir så avancerade så man måste gå en kurs för att lära sig använda dem, sa jag till min sambo vid ett av dessa tillfällen då mobilen ”var på väg att knäcka mig”. ”Androidtelefon” tror jag det heter förresten. Nåja, jag kan fortfarande känna mig ganska maktlös när den inte gör som jag vill. Men den har ju vissa fördelar också. Jag kan se facebookinlägg direkt i telefonen t.ex. och då blir det lättare att se vad som sker ”där ute” utan att ens sätta på datorn. En del skriver ju också väldigt ofta i FB och då blir det lite intressant när jag läser inlägg från människor som jag kanske inte känner speciellt väl, men har som facebookvänner. Jag tänker på de personer som skriver flera gånger om dagen om vad de gör eller vad de tänker på precis då (vilket jag numera ser i en liten ruta direkt i mobilen). Själv är jag inte speciellt aktiv ifråga om att göra inlägg (kanske har det med vaktandet av pennan att göra) men jag brukar ”gilla” om det är något inlägg jag tycker är bra. Men alla inlägg som dessa trevliga människor gör, gör ju att jag på något konstigt sätt ”lär känna” dem trots att jag inte pratar med dem. De lär ju inte ”känna” mig på samma sätt, eftersom jag inte gör så många inlägg … och förresten kanske inte alla som skriver mycke inlägg själva läser andras inlägg lika mycket som jag har gjort ibland. När jag sedan träffar dessa personer som är så frikostliga med att dela med sig av sin vardag med alla så blir det lite konstigt, för jag kan känna att jag ”känner” dem, men det blir ju ingen ömsesidig känsla.
Är det så att det finns ”skrivare” och det finns ”läsare” på webben eller är det bara kommunikatörer och läsare. Jag träffade en av dessa personer som delar med sig mer av sin vardag är många andra gör på FB och talade då om att det känns lite som jag känner henne betydligt mer än vad jag egentligen gör och det blev ett ganska intressant samtal, för hon hade å andra sidan funderat på ”oss tysta” om vi var helt inaktiva på FB eller om vi var aktiva på andra sätt, och det finns säker olika ”tysthet” också som i allt annat. Alla är vi lika olika. Men hon förstod ju att jag var ganska aktiv i alla fall trots att jag inte ”syns” på samma sätt. Likadant kan det ju vara med tysthet i andra grupper också, de tysta kanske är ”aktiva” också, men på andra sätt. Ja det vet ju jag, jag är ju aktiv i lyssnandet och tanken men säger inte alltid så mycket. Men idag har jag sagt väldigt mycket. Hela dan har gått åt till att prata, inte bara ”pratet” här utan med kollegor och studenter, så inget av det jag planerat att göra har blivit gjort…. men allt jag pratat har ändå gett resultat och har absolut inte varit bortkastad tid. Det är sådant som är viktigt sa en kollega till mig, och så är det nog. Pratet är viktigt och behövs, för att känna och lära känna, både IRL och på webben, ja oavsett var det sker. Men inte vilket prat som helst. Det goda samtalet där hänsyn och medmänsklighet finns med. Men tystnaden är också den viktig. Jag skulle inte vilja vara utan tystnaden.. den befriande tystnaden. Jag var på en retreat en helg för några år sedan där vi inte fick prata vissa tider, utan det skulle vara helt tyst då. Innan trodde jag att det skulle bli väldigt besvärligt att inte få lov att säga något (jag som är så tyst;) och att vi, när vi väl fick prata, skulle prata om allt vi tänkt på när vi var tysta. Men så blev det inte. För mig blev det istället att jag var väldigt mycket i nuet då 
Kanske är det lite mer tystnad jag behöver för att klara av att känna och leva i nuet och då är kanske inte allt brus från androidtelefoner od. av godo…. inte alltid i alla fall. LAGOM är nog bäst. Att stänga av mobilen ibland… inte alltid vara uppkopplad – tillgänglig. Utan ibland vara otällgänglig.
Man lär känna på olika sätt… på webben eller IRL, man lär på olika sätt, man känner på olika sätt och vi kan ju vara på olika sätt IRL och på webben… pratig eller tyst. Vi skriver olika och vi pratar olika. Alla känner… men alla känner inte alla… och alla känner olika. En del lär känna på webben och en del lär känna i IRL och en del lär känna på många olika sätt..
Möten via webben
24 Aug 2010 Kommentera
Interaktionella verktyg i mänskliga möten!
Att blogga är ett intressant fenomen som ger oanade möjligheter till mänskliga möten över alla gränser. Vi kan på detta sätt kommunicera med människor vi aldrig träffar ”in real life”. Det blir inte möten face to face utan via webben. Vad är det då som händer i dessa möten och hur påverkar det oss som individer. Mead (19..) menade att vi blir till i interaktion med andra, men hur påverkar den interaktion oss som går via webben.
Så här skrev jag i denna blogg för över två år sedan. Sedan blev det inte så mycket mer skrivet. En kollega till mig pratade vid ett tillfälle om att vakta sin penna, vilket hade hänt vederbörande när det vetenskapliga skrivandet påbörjades. För mig tror jag att vaktandet av ”pennan” inträffade när jag startade den första bloggen, för helt plötsligt kan ju ”alla” se det jag skriver istället för den lilla skara som tidigare kunde ta del av min egenhändigt ihopknåpade text. Det finns ett flertal bloggar jag skapat som senare ”glömts bort”. Jag tycker det är lite kul att göra bloggarna, men sen ska jag ju hålla igång dem också och det är inte alltid lätt. Dels är det ”vaktandet av pennan” och dels är det att få tiden att räcka till för allt, men ett problem har ju också varit att hitta tillbaka till bloggen. Men nu tänkte jag försöka få igång denna blogg och hålla mig till den. Ska nog stänga de andra om jag hittar dem;) . Jag tror det kan vara bra att hålla på att skriva. Att fånga den flyktiga tanken som en annan kollega uttrycket sig ifråga om att skriva dagböcker. Under semestern började jag skriva lite dagbok och det kändes bra. så jag håller tummarna att viljan att skriva blogg håller i sig.
På dessa två år som gått har det som sagt inte hänt så mycket med denna blogg, både ifråga om text från mig och kommentarer från läsare (närmare bestämt inte några), så jag kanske inte behöver ”vakta min penna” eller vara speciellt rädd att någon läser det jag skriver. Så någon interaktion i några möten blir det inte av här utan det blir mer jag som skriver för att hålla min ”penna” vid liv. Det som inte används förtvinar!? Så är det ju med muskler och den ”penna” jag tänker på är ju mer en muskel som behöver tränas så att texten lätt flyter på. Kanske var det naivt attt tänka att det blir mänskliga möten genom ett webbverktyg, men någon slags möten blir det ju om någon läser det som skrivs. Interaktionen blir också fördröjd när det gäller bloggande.
I morgon ska jag presentera mig för inresandestudenter så jag kanske behöver börja fundera på vad jag ska säga. Att prata engelska är ju inte min specialite precis även om det går betydligt lättare nu än tidigare. Dags då att sluta skrivandet här för idag och återta andra sysslor igen. Så får vi se när jag dyker upp här igen. Själv håller jag tummarna för att det blir snart igen.
